Detta var två ord som Brattgård gav mig under den här tiden i kyrkans hägn.För finns det nåt bättre än dessa ord när man jobbar i kyrkans ovala,ekande lokaler med så stora altardekorationer? Därför gå mina tankar oftast dit och samlingen är ett faktum i världen,och där går tankarna icke främst till prästerna av nån anledning.

 

För jobbet o servicen till lekfolket kan göras på så många sätt utan den hjälpen menar jag,o aktiviteterna utan denna frontlinjen har hjälpt mig många gånger att hitta rätt,ty att va lekman är först o främst att stå där och ta skiten - och en och annan bedrövelse? Så skall folk stå där i kommande generationer och försöka vara en kyrka i 2000-talet i svenska bygder/ städer måste de förses med denna "inre kraft"som samlingen kring sakrament ändå skänker.Då blir det heller alldrig ett spännings-förhållande mellan präster och de nödvändiga lekmännen?Men glöm inte att det är våra prästers uppgift att förankra samspelet till en enhet mellan grupperna?

Först då blir det som Brattgård predikade för oss....samling sändning av det bästa av budskap.