Alléer.

Tänk vad jag tycker om alléer
där träden stå i parad
eller givakt inför varandra.
 
Förr såg man så mycket av dem,
men de sista 20 åren tynar de bort,
vår allé här intill togs bort för fyra år sen.
 
Nu finns de snart bara på herrgårdar o gods
där de rika bor,de väletablerade -
eller som jag kallar dem...borgarbrackorna.
 
Så alléerna lunkar ej i koppel fram
som Tranströmer diktade -
men,de är verkligen siktade.
 
Så gå nu tyst i allén
mot det smattrande regnet,
löven viskar då till dig...

Visste ni..

Att på vitkalkade väggar
samlas de bästa flugorna?
 
Inte i stjärten på kossorna-
som många har trott så länge?
 
En svärm av dessa insekter
kan ställa till oreda vid kaffestunden.
 
Precis efter det solen försvunnet
ned bakom den mäktiga granskogen.
 
Som just innan lyste så fint,
när den blinda vinden försvann..

Känslan..3

Men det bästa var egentligen att dessa kraftfulla målare/konstnärer var sammansatta med våra proletärmålare i en humanistisk hållning jag gillade så mycket.Där det primitiva kunde skådas i alltflera tavlor som hängdes i offentliga livsrum i våra städer.Där fanns bannemig en vitalitet man knappast kunde se på andra håll i andra stilar.
 
Det abstraka däremot kom slutligen som en syntes av just surrealismen.Och fick sitt riktiga genomslag i början av mitt kära 1900,tal i New York om jag minns rätt - på det ädla 50,talet då jazzen var som bäst..Det var Pollock och Willem som utvecklade sina alster på bästa sätt och hade framgångar kan man säga.Vi hade fina grabbar även på hemmaplan men de ska jag återkomma till senare...eller på söndagen?