Kristendomen är etiskt störst.

Slutligen så är många av oss överens om att kristendomen är det bästa vi känner.Men dess begränsning ligger i att den saknar KOMISK dimension,och här ha jag fått medhåll av de jag mött i den kristna världen uatnför tjafset.För den här dimensionen tar fram MÄNNISKAN och är tyst om världsaltet.
 
Kristus ha inga ord om denna stora värld som glimrar omkring oss - med sina stjärnor.För han tyder inte världsgåtan utan lämnar den åt oss "att grubbla över"och själva finna ett svar...och det är ju här jag står alltjämt,och har hör orden "himmelens fåglar och markens liljor"och här menar jag finns det någonting,om kärleken till nästan på gott och ont.Det finns nåt märkligt undermedvetet i texten som lämnar mitt religiösa behov otillfredsställt?

Vad beror det på?

Kan det vara så att många inom kyrkan missat att "religionen behöver filosofin"?Jag menar för att kunna fungera och ge oss arma satar SANNINGEN.Utan att bli egoister o begära i den utsatta rollen en predikare ändå har?Det kan vara detta komplement som fattas....som kan bryta syntesen mellan FÖRNUFTET o en sanning?
 
Jag har lurat en del över detta återkommande in på 2000-talet men ha ej kommit mycket längre.Det ska ej heller vara någon fredlig tillgjord samexistens mellan präst o kyrkans roll,utan jobba vidare med en filosofisk väg till en slags klarhet.Vi måste menar jag ändå välja den rätta vägen..vilken den nu kan vara så här sent?Och här lämnar jag detta skrivande och er läsare i samma ovisshet som innan detta togs upp för några minuter sedan.Sorry.
Men ett tips är ändå att har man ingen benägenhet att SJÄLV VILJA uppleva bekännelsen i tron,i någon av de former vari fenomenet uppstår - då är vi riktigt illa ute och kan kalla det "troende utan Tro".

Utanför kyrkan.

Surrealisten Stellan Mörner som ledde o startade HalmstadsGruppen på
30,talet var till skillnad från vissa präster i landet,en riktig vägvisare och
kraftfull ledare - men på ett annat plan förstås......konstnärens.