Vad är problemet 3

Och jag skall vara den första att nämna att svenska kyrkan ej skött sin plats i religionen,eller som dess utövare på bästa sättet,där råder ännu för gamla dogmer o ett kärvt språk som att kasta fram Guden i tid och otid.Folk ryggar tillbaka på såna vårdslösa utkastade ord,då de ej känner sig så trygga i kristendomen,känner ej igen sig bara.
 
Så jag tror/ett bra ord/att de gamla symbolerna som hänger kvar gör att ett stort antal växande antal individer förlorat sin kraft i sökandet helt enkelt ?Detta skrämmer mer än tillfredsställer dem i sökandet,eller att bara undersöka en del av texterna,psalmerna i det heliga kapellet.? Det har istället uppstått ett tomrum en ångest för den tomhet genom att det berättas på ett felaktigt o inlärt gammalt sätt i kyrkor och på andra ställen i frikyrkan.
 
Här har den nya tiden även en Strindberg skrev om fram till 1912 tillhört en döende epok.Utan det religiösa engagemanget i vår moderna tid är påtagligare en förr i tiden,detsamma gäller diktningen.Sen kan det ta sig olika uttryck i tron,eller i fåfängt sökande som lockat mig så mycket själv...eller som jag sagt förnekelsen.OK,ska ta ett konkret exempel i morgon när det gäller ett försvunnet konstverk..o hur folk reagerade då.
 
Ack,människorna
har tilldelats så mycket,
av lidelser o brister.
 
Och smärtor i rika mått
men har ändå ej förstått,
andelivets trygga famn...
 
Trots de ej fått hjälp av kyrkan
o dess yviga profeter..
finns hoppet om att fina trösten?

Religiösa problem 2

Jag antar att Ateismen är lika gammal som vår mänsklighet,precis som det förhåller sig med religionen.Jag har mött den i våra kyrkor som jag för några år sedan berättade om på bloggen,jag öppnade här för nio år sedan.Och är som jag nämnde då Diakon i botten..men på grund av kyrkans inre kamper mellan olika falanger hoppar jag av såna arbeten,och tog åter upp mitt måleri på 70,talet vilket jag förstås inte ångrade en enda dag.
 
Och den som satte punkt där var en biskop i Göteborg han hette Giertz o finns säkert läsa om på nätet?Han skrev den kända boken Stengrunden som jag fick när vi möttes första gången i hans kyrka där i Göteborg.Återkommer kort om detta eftersom det är mer personligt riktat...Nu vill jag orda litet till om det religiösa problemet.
 
Det är mycket tråkigt o vida ledsamt att just denna aggressivitet så ofta dyker upp i de här sammanhangen?Man behöver ej på detta viset menar jag visa sin förnekelse till det religiösa arvet vi alla bär inom oss?Den är ganska ny som begrepp och handlingar under senare delen av 1900,talet,detta århundrade jag älskar i konsten.Ja vissa människor(ni har säkert mött dem)bekämpar de kristna idealen med vansinne,med frenesi så man nästan ser fraggan i munhålan på dem.Men dessbättre dyker den mest upp i de debatter som följer läran.

Problemet,avkristningen..1

Det är välkänt för oss alla/nästan/så här en bit in på 2000,talet att kristendomen har hamnat på undantag.Och vad värre är att den nästan helt kommit bort i vår diktning? Det här tog Affe Ahlberg upp i en av sina sista böcker där han ifrågasätter den "utarmade kristendomen"som så länge varit allmänhetes trygghet o värn.
 
Den religiösa problematiken är besvärande o har varit ganska länge nu.och inte för att diktarna där tunnats ut och fått folken att lämna all sin tro,eller den lilla tro de ändå tycks ha haft och anammet som ett stöd i sina liv.utan för att grundtron "ej längre finns hos svenska folket"? Men det betyder inte att nutidens diktning /den finns/är slut utan att den fått andra formella positioner,i de tidskrifter som finns bland oss i handeln,mest i speciella butiker.
 
Det gäller att först komma tillrätta med den där sabla aggressiva förnekelsen som de resignerade individerna alltid bjuder oss andra på utan att först lugna ner sig och börja tänka förstående? Jag säger inte att de ska sluka allt detta för dem motsatta språkbruk - men jag önskar de bättre kunde lyssna efter och se tiden på ett bättre sätt?För det ska jag bara skriva mina vänner att Ateismen är värre än de värsta svordomarna.