Inför det yttersta.

För mig framstår Ekelöf och Ferlin väldigt olika "Inför döden"vilket man kan se i En döddansares visor"där de döda sover i mörkan jord, den kristna trosuppfattningen.Hos Ekelöf däremot är liv och död tvinnade samman och någon gräns går ej att se. De döda sover inte i Ekelöfs dikt men skuggorna finns där hela tiden och skall en dag ta emot oss. Ferlin ser döden som en gubbe som framåtböjd och stilla vandrar sörjande i vårt vinterland.
 
Så där G,Ekelöf låter döden & natten smälta samman till ett "kvinnligt väsen"som han ska tränga in i hela tiden,i en omvänd ordning, blir det till en födelse?Alltid denna utgångspunkt med sensualismen och kvinnorna i de mörkaste av skuggor? Det är väl närmast här kritikerna ser Ekelöfs lilla svaghet? Svagheten till kvinnorna? Men här är samtidigt finessen med att vi som människor är så udda varelser, vare sig vi skriver dikter - spelar musik, målar, eller spelar apa på en teater eller i en film.Är det inte detta som är vår STORHET?
 
Jag menar i en värld med begreppen och uttalen om karriär, storhet,geniet,idolen och allt vad det är. Jag avskyr de här begreppen/uttalen och något en diktare som Nisse Ferlin aldrig skulle nedlåta sig till.Ser man på diktarens nasare,clownerna,gycklarna som Bergman hade uppe,och i hans verser är dom instängda i detta livet.De har med-
känslan och gemenskapen med LIVET SJÄLVT och håller en hög nivå just därför. För i deras värld är stadens gator där ingenting nånsin blommar - medan det hos herr Ekelöf är himmel och underjordar som faller in i nuet. Här ser vi åter detta undanglidande hos Ekelöf han smiter ifrån en verklighet som man har rätt göra i dikten, men Ferlin står tryggt på jorden och stannar kvar i verkligheten och i sanningen. Verkligen mycket intressant.

Diktare -

Som deras själar - är deras diktning. Något som jag tycker låter väldigt intressant är att en diktare som Gunnar Ekelöf satte Nils Ferlin högst av svenska diktare - kanske tyckte jag då att en Ekelöf var småsint i sitt uttalande då han visste att Ferlin ej hotade dennes marknad, eller var det kanske storsint att tycka om Ferlin eftersom han är den diktare som väger tyngst om man går till det svenska folket? Jag hoppas vid detta senare förstås.
 
Men gossar som H,Martinsson - Erik Lindegren, jagade på samma marker som Ekelöf själv. Nisse Ferlin stod för sig själv på sidan om erkände Ekelöf en gång inför DNs utfrågningar i mitten på 90,talet. Ferlin sade Ekelöf saknade sensualitet för i hans väsen var strängheten, moralismen med erfarenheter inte en princip. Ferlin förde in högheten livets egen höghet i kammaren. Detta var Ekelöfs riktmärke för en diktare han kände extra för i svensk litteratur.
 
Gunnar sade sig visserligen söka denna stränghet - men äger den inte visade det sig. Men där fanns sensualismen fastän ingen sägs ha skrivit "en kärleksdikt till en enskild kvinna"?Gunnar Ekelöf brukade besöka Ferlin när han dragit sig tillbaka i sin stuga i Roslagen - Han var då krasslig och nästan söndervärkt i sina ben och armar.Men Ferlins magra ansikte var "renbränt och friskt" vilket ej betyder han var utbränd som diktare, utan ännu fanns kvar de drivande rimmen, som satt som perfekta skott på pappret. Och just i detta glidande ligger Ekelöfs svaghet som diktare & som lyriker aldrig riktigt färdiga som kritikerna menade. Men Ferlins diktning går rakt på i stramhet och bygger på orden utifrån och innåt för i första diktsamlingen glömmer vi aldrig:
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, Du barfotabarn i livet................

Tidnings-döden.

I slutet av 60,talet och en bit in på 70,talet började många tidningar i landet få det svårt. Här försvann Aftontidningen som Stockholmarna gillade så bra. Sen följde Morgon-tidningen efter där och året senare Ny Dag, men att sedan Arbetaren skulle förvandlas till nån slags veckotidning gav ingenting åt läsarna. Men den svåraste förlusten var givetvis Stockholms-tidningen som jag alltid hade i väskan när jag vistades i staden, där fanns om utställningar och de konserterna man ville gå på i stora annonser som ej gick att missa om man öppnade tidningen.
 
Fanns det något positivt i att alla de här tidningarna bara försvann? Men en sak är säker - att om det finns för många tidningar i ett område som Stockholms stad och landsorten tre mil utanför,blir klimatet att överleva kärvt för att inte säga omöjligt. Redan då i början av 70,talet fodrades det stora resurser för att kunna driva en tidning en dagstidning och även om de försökt minska på personal och andra nerdragningar hade det sannolikt bara varit för några år fram mot ett 80,tal? Och de tidningar som var mindre partibundna klarade sin ändå litet bättre, men nack-
delarna var oerhört många när en sådan service bara försvinner för människorna.
 
Det värsta var väl att den samhällsdebatt som var igång här avtog helt nästan -och sånt är aldrig bra i en demokrati sade pappa Erlander ibland i den svartvita burken. Detta växelspel mellan folket och partierna & stadsråden ville vi ju ha kvar naturligtvis fattas bara annat. Där hämtar folket näring och kraft för att kunna motsätta sig politiska beslut och diverse utspel som exempelvis "rösterna om högertrafiken"som blev en stor jävla bluff från politikerna.
 
Men dagspressen i dag är lika viktig om än papperstidningarna håller på att gå under
men de kommer ej försvinna, utan de större blir kvar i annan form, och så finns de på nätet förstås.
Numera har jag DN - SVD -och två lokala tidningar kvar resten läser jag via datorn.