Porträtt

 
Självporträtt Munch
 
 
Den första bilden med porträtt kom jag i kontakt med vädigt tidigt där i Norrköping - det var hemma hos Handell jag fick se det "grafiska bladet av Munch", ett självporträtt av målaren som numera anses klassiskt i sin svartvita skepnad. Men i de flesta porträtten finns en paradoxal spänning mellan individen(modellen)och det allmängiltiga.
Speciellt när det är utfört i en oljemålning- eller akvarell, eller krita. För i detta möte ryms frågor som rör vårt egna jag - för man frågar sig alltid "Vem ser vem?"Och förresten, är den sanna bilden identisk med spegelbilden, med människan konstnären avbildat på sitt eget sätt med sin egen stil?
 
Men man kan även säga som skulptören Alberto Giacometti; "Äventyret,det stora äventyret att var dag se något nytt dyka upp i ett och samma ansikte - det är större än någon resa jorden runt"/slut citat/ För i de flesta porträtt oavsett teknik finns en oerhörd spänning och ett naturligt möte med åskådaren som konstnären gjort möjligt genom sitt hantverk och gedigna kunnande helt enkelt. Sedan är det en annan sak att jag ej gillar se porträtten i våra hem i den mån de nu förekommer - utan dessa skall stanna på Kungliga slottet - eller i riksdagshuset där det sitter en massa porträtt på tidiga politiker där kan de kanske passa bättre. Även har jag sett dem i överklassens boningar de stunder jag varit på ett kort besök - men dom är ju /tycker dom/i en klass för sig?

Porträtten.

Inom konsten och grafiken förekommer porträttet som en grundsten - och inom just den grafiska konsten har det en alldeles särskild plats.Det har jag uppmärksammat under åren jag hållit på med konsten och sett Grafiska Sällskapets många utställningar i Stockholm & Göteborg. Inte minst den historiska återblicken med Grafisk konst.
 
Historiskt sett hänger porträttet som genre samman med det stora intresset för just individen. Porträtten i Grafiken fick tidigt ett stort intresse av såväl utövaren som publikt,och ett uppsving för tidiga utövare som Robert Nanteuil och fransmannen Claude Mellan som även jobbade med kopparstick, något jag själv ej tycker särskilt mycket om.
Vad sådana mästare som vår egen Anders Zorn och Rembrandt kunde åstadkomma i denna teknik vet vi redan.Det visade galleri Småland i somras med en fin Zorn-utställning i den lilla staden Alvesta.
 
Det är under renässansen som "självporträttet dyker upp"som självständigheten själv?Visst hänger det samman med konstnärernas utveckling & intresse i bildskapandet - men det har sannolikt ochså att skaffa med människans ökade medvetenhet om just sig själv? Det blev intressant att avbilda människor helt enkelt. Och Zorn var vår mest berömda konstnär & säkert även vår mest internationella porträtt-målare när han reste till Amerika tidigt och målade presidenterna. Jag har sett fantastiska oljemålningar av herr Zorn och inte minst dessa fagra porträtt.