På ateljén

   

Nu har det gått två månader sedan jag började med bloggen, tiden går snabbt när man har trevligt. Allt fler läsare besöker min sida vilket är väldigt spännande och ger ytterligare lust att fortsätta med den. Att musiker får ett litet spelrum hoppas jag Ni läsare står ut med det gäller ändå våra mest kända yrkesmusiker.

Månadens konstnär var Inge Schiöler som är en av mina direkta favoriter i svensk konst och som Ni kan följa på min blogg längst ned på februari månads inlägg. Senare kommer jag berätta om Ivan Ivarsson, Sandberg, och Åke Göransson som har en särdeles märklig historia. Vissa av andra konstnärer jag redan berättat något om återkommer jag till på min blogg.

Beträffande det egna målandet har det varit vissa problem med ateljévärmen, som när det blir nedåt 6 minusgrader-ej går upp till 18-20 grader, som jag vill ha när jag målar. Men nu i lördagsmorse märkte jag att den gick för fullt igen - luftvärmepumpen och höll fin rumstemperatur.

Nu ser vi  fram mot våren och värmen, och min konstrunda som sker andra helgen i april (9-11 april.)
Men det blir mera om konstrundan i Tranemo och Svenljunga kommuner längre fram i bloggen.

Gula blommor

                  
                  Harry Ericson      Oljemålning

Till en början, i mina tidiga målningar, målade jag med den färg som fanns tillgänglig. Och det hände att jag på en pannå hade oljefärg och litet lack för att dryga ut oljefärgen. Vid ett tillfälle gjorde jag en stor tavla med Gula Blommor och den såldes därefter. Efter något år kom köparen tillbaka och visar tavlan, och undrar vad som skett? Jag märker då att orsaken till att färgen lossnat var lacken jag blandat i oljefärgen. Dessutom hade de gula blommorna blivit gråaktiga, den starka gula nyansen hade bara försvunnit.
 
Detta berodde på att tavlan hängt i starkt solljus och att färgen jag använde i början inte var organisk. Då beslutase jag mig för att i fortsättningen bara hålla mig till Beckers och Van Goghs färgtuber. Därefter har ingenting hänt med färgens fäste på duken, ej heller har den lossnat från duken vid något tillfälle.
 
Kan även säga att köparen fick sin tavla iordningställd med äkta oljefärg och för samma pris.
Sedan, det har nu gått 23 år har ingenting förändrats trots ett visst solljus sommartid.

Oljemålningen övanför är målad nu i höstas, och givetvis med organiska oljefärger som tål solljus. De blommor som syns på den skall förbli gula. Jag har gjort många målningar föreställande gula blommor, alla i olika form och med olika kompositioner och bakgrund.

Svend Asmussen f.1916




Svend Asmussen

Texten är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter 2005 inför Asmussens 90-årsdag. I år, 2010, den 28 februari, fyller Asmussen 94 år.


I mer än 75 år har den danske violinisten Svend Asmussen spelat jazz. Mest känd i Sverige är han kanske för samarbetet med Alice Babs på 60-talet med Swe-Danes. DN:s Clas Barkman och Martin Magntorn har träffat den envise musikern som funderar på en jubileumsturné nästa år, då han fyller 90 år.

En amerikansk evergreen, "June Night", har följt Svend Asmussen i nästan hela hans liv. Han började spela den som uppvärmning inför sina framträdanden på 1930-talet för att melodin var så lättspelad. Fortfarande inleder han sina konserter med denna signaturmelodi och det händer att publiken sitter och nynnar den tillsammans i salongen i väntan på att han ska träda fram på scenen.

- Så klart att det är rörande att låten förknippas med mig. Juninatten är ju något lovande, doftande och nyskapande. Den är ljus och lång och vidunderlig. Och jag har varit med om tusentals sådana nätter i mitt artistliv.

Svend Asmussen är i dag 89 år och fortfarande aktiv som spelman och artist. Nyligen publicerade han tillsammans med sin sambo Ellen Bick Meier en bok om sitt liv. Titeln blev naturligtvis "June Nights". Alltsedan den kom ut har den legat högt på de danska bästsäljarlistorna och planer finns att den ska komma ut även i Sverige eftersom Svend Asmussen faktiskt har spelat mer här än i Danmark.

Sedan något
år tillbaka bor paret tillsammans i hennes sommarstuga en halvtimmes bilväg norr om Helsing­ör i Danmark. Några kilometer därifrån ligger den exklusiva badorten Hornbæk, där Svend Asmussens föräldrar hade sitt magnifika arkitektritade sommarställe, "Villa Ama", som det hette med 15 rum och kök med utsikt över Kattegatt.

- Det var en högborgerlig miljö som jag växte upp i. Förväntningarna på mig var att jag skulle skaffa ett ordentligt yrke. Mina föräldrar såg därför till att jag kom in på tandläkarhögskolan. Men efter bara ett år hoppade jag av eftersom jag tyckte att det luktade illa om våra försökspatienter och jag klarade heller inte av att se hur ont en del av dem hade. Så det blev jazzmusik i stället, till min pappas förfäran.

Den första jazzkonserten som Asmussen medverkade i var Hamnfestivalen i Hornbæk år 1928, då han som 12-åring spelade "Singin´ in the Rain" ungefär ett kvarts sekel innan den blev en världshit. Jazzmusiken var då närmast ett slags protestmusik, men Svend kände sig minst av allt som en revoltör eller upprorsmakare.

- Tvärtom hade jag ofta dåligt samvete som barn för att jag spelade bort min tid. Det fanns så mycket annat som jag borde göra än att spela jazz på fiolen. Lite på skoj brukar jag säga att jag var familjen Asmussens fjärde misslyckade försök att få en dotter.

I början tog han lektioner i både pianospel och fiol. Men efter hand övergick han till att lära sig själv, eller "härma andra", som han säger, med hjälp av inspelningarna från de stora amerikanska förebilderna Joe Venuti och Stuff Smith som han kom över i skivbutikerna i Köpenhamn.

År 1934, 18 år gammal, var han som vanligt ute på stan för att "titta på flickor" på Ströget i Köpenhamn. Det var då han fick syn på Annegrete.

- Plötsligt såg jag en flicka i en fräck hatt som täckte ena ögat. Jag fick en blick tillbaka av henne. Och som en liten hanhund följde jag sedan efter henne längs hela Ströget till Kongens Nytorv och tillbaka igen. Jag gick efter henne ända till Vesterports tågstation. Och när hon stod där och väntade på tåget tog jag mod till mig och frågade om jag möjligen kunde få hennes telefonnummer. "Varför det?", frågade hon. -Jo, om jag skulle vilja invitera Er till tedans på restaurang d´Angleterre", försökte jag. Och till min stora förvåning sa hon "ja".

Efter några års
sällskap beslöt de att gifta sig 1938. Men det var inte helt problemfritt för den övriga familjen Asmussen.


- När jag presenterade Annegrete för mina föräldrar sade de kort: "God dag, lilla fröken, och vad arbetar Er pappa med?" Hon svarade: "Han säljer hattar nere på Kultorvet." Det passade varken pappa eller mamma. På den tiden ansågs det högst olämpligt att man gifte sig utanför sin "klass".

Konflikten med familjen Asmussen blev total när Svends äldre bror Johan, som då var nyutbildad jurist, presenterade ett avtal där ­Annegrete frånskrev sig alla ekonomiska krav på familjen Asmussen i den händelse att Svend och hon skulle skiljas.

- Alltihop gjorde att Annegrete aldrig blev vän med min familj och det var nära att även jag sade upp bekantskapen med mina föräldrar och syskon.

Men broderns kontrakt kom aldrig till användning. Annegrete och Svend hade 66 upplevelserika år och fick tre barn tillsammans innan hon dog i lungcancer i juli år 2000.

Den ekonomiska
depressionen på 1930-talet drabbade familjen Asmussen hårt. Sommarparadiset i Hornbæk såldes och förmögenheten försvann. Svend skapade en egen kvartett och en egen jazzklubb, "Blue Heaven", och han spelade till och med på den välkända Caricata bar i Hamburg 1939 trots att Hitler förbjudit all amerikansk och framför allt judisk musik.

Under ockupationen av Danmark under det andra världskriget hårdnade klimatet för den danska kultureliten. 1943 tvingades Svend Asmussen lägga ned sin orkester och några veckor senare togs han till fånga av tyskarna i en våg av mass­arresteringar.

- Det var två tyska soldater med hjälm och maskingevär, en dansk polis samt en Gestapoman i svart skinnrock som ringde på dörren klockan fyra en natt och bad mig att packa väskan och följa med. Först hamnade jag i ett danskt fängelse och blev senare förd till Berlin och en isoleringscell på sex kvadratmeter. Jag var hela tiden rädd att bli sinnessjuk. Mitt sätt att överleva var att öva danssteg på det lilla utrymmet. Vakterna trodde nog att jag faktiskt blivit galen.

Tack vare de
kontakter som hans bror Johan hade med en officer från tyska Gestapo lyckades Svend bli fri efter några månader i fängelset.

- Än i dag vet jag inte varför jag tillfångatogs. Jag har aldrig ägnat mig åt politik. Möjligen kan tyska agenter ha sett att jag besökte den brittiska ambassaden i Stockholm. Jag blev inbjuden dit för att se brittiska propagandafilmer som förlöjligade Hitler under kriget.

För den svenska publiken kom Svend Asmussens stora genombrott då han uppträdde på Chinavarietén i Stockholm 1942 och senare tillsammans med Alice Babs och Ulrik Neumann när de bildade gruppen Swe-Danes år 1958.Alice är en fantastisk sångerska och hon hade en underbar förmåga att skratta åt de skämt som vi framförde på scenen som vore det första gången hon hörde dem.


- Kanske gick det för bra och för snabbt för Swe-Danes. Efter tre år kände vi alla tre, och kanske mest Alice, att det blev för mycket och att familjen kom i kläm. Så 1961 upplöste vi gruppen. Vi hade då feta anbud från hela världen. Men Amerika kändes för långt bort och som en helt annan kultur, och Tyskland hade jag fått nog av.

Sedan dess har
Svend Asmussen bland annat spelat i tio år med Putte Wickman och Ivan Renliden i omkring 1.000 olika kyrkor i Skandinavien. Och de senaste elva åren har han rest runt med sin kvartett bestående av Jacob Fischer, Aage Tanggaard och Jesper Lundgaard.

I dag lever Svend Asmussen tillsammans med Ellen Bick Meier som är född i Brooklyn, New York, och som flyttade till Danmark 1968. Hon har arbetat som lektor i engelska och filosofi och som litteraturkritiker för en dansk morgontidning. Hon träffade Svend av en ren slump för några år sedan då hon skulle lämna över en cd-skiva till honom från en rysk violinist som också spelade jazz. Hon hade då ingen aning om vem denne berömde danske musiker var som hon gav skivan till. Nu vet hon nästan allt om honom efter de två år som hon och Svend lagt ned på att skriva boken "June Nights".

 - Hon har lärt mig att leva i nuet och vi skrattar mycket tillsammans, säger han.


(Dagens Nyheter 05.06.12 Clas Barkman)