Kan det vara så att många inom kyrkan missat att "religionen behöver filosofin"?Jag menar för att kunna fungera och ge oss arma satar SANNINGEN.Utan att bli egoister o begära i den utsatta rollen en predikare ändå har?Det kan vara detta komplement som fattas....som kan bryta syntesen mellan FÖRNUFTET o en sanning?

 

Jag har lurat en del över detta återkommande in på 2000-talet men ha ej kommit mycket längre.Det ska ej heller vara någon fredlig tillgjord samexistens mellan präst o kyrkans roll,utan jobba vidare med en filosofisk väg till en slags klarhet.Vi måste menar jag ändå välja den rätta vägen..vilken den nu kan vara så här sent?Och här lämnar jag detta skrivande och er läsare i samma ovisshet som innan detta togs upp för några minuter sedan.Sorry.

Men ett tips är ändå att har man ingen benägenhet att SJÄLV VILJA uppleva bekännelsen i tron,i någon av de former vari fenomenet uppstår - då är vi riktigt illa ute och kan kalla det "troende utan Tro".