Utställning nyligen i New York har dragit bra publik.Han är en perspektiv-tecknare,och hela utställningen dräller av sådana stora inramade teckningar.Eftersom Frank är en känd arkitekt,hemfaller motiven åt hus i olika parspektiv och de är "mycket tekniskt utförda"kan man se av de foton o filmer som nått oss i Sverige.

 

På ett sätt påminner hans grejer om våra 40,talister inom surrealismen.Jag tänker på grabbar som Billy Kluver,som var en jäklel att improvisera med tekniska labyrinter men som ändå höll samman.Arkitekten Adolf Loos en annan som gick samma väg som den nya Frank Loyd i det konstnärligt så rika New York.En del menar att detta är början till konstens självutplåning? För visst skiljer sig de här bilderna från mer vanlig begripliga tavlor?