Dessa stads o politikermänniskor stod även i telefonkatalogerna bland andra arbetande/studerande svenskar något man i dag tycker var förskräckligt helt enkelt.De svarade även i telefoner på nätterna när nån fyllegubbe ringde och ville prata skatter,och sambeskattningar.Byråkratin på denna tiden 1945 till 1975 var liten,mycket liten.

 

Arbetarklassen mycket stor och den fanns långt ute på landsbygden som biografin tar upp.Men man kunde skönja att den började krympa en del efter Hitlers konkurs i det stora kriget.Sen blev det snorkiga tjänstemän,dumma ämbetsmän och bastanta utkastare vid krogarna i städerna.Och lika snäsiga fröknar på posten,och bakom allt det här fanns den "svenska Rädslan"för Ryssarna som knäckte Hitlers tusenåriga Rike...De trodde att nu tar Ryssen oss också av bara farten - då de var i Berlin och brände ner allt..och våldtog 2 miljoner tyska kvinnor.

 

Så av den önskade framtidstron fanns inte mycket trots att en diktatur fallit för en annans nämligen Stalins.Det talades redan här om kärnvapenkrigen berättar Harrison i boken.De gamla stadsdelarna lades i aska för nu skulle det byggas nytt åtminstone i Stockholm och Göteborg menade sossarna..och detta hade det mandat för.Gamla vackra hus i tre våningar revs..ja en tredjedel av Stockholm lades i grus efter kriget fram till 1955..Nu var tiden kommen för bostäder till unga familjer det byggdes tvåor med WC,varmvatten och elspisar.Så nog var sossen Erlander en ovanlig figur sett med dagens mått...han levde enkelt med sin Aina hela livet.