Ofta eftersträvar jag ett sammansatt uttryck,där jag försöker renodla allt inom motivets ram - jag söker en syntes av motsägelser i bilden.Den expressionism jag försöker hålla mig till sen övergången 1977 har sen stegrats,i mer dämpad skala tycker jag.Ibland litet hektiskt för att försöka överraska åskådarna en smula..?

 

Men det tar tid innan man kan överraska sig själv med en bild på staffliet..?Tänk så många gånger man trott man fått till det,och sen dagen efter kommer raset.Återuppbyggnaden var trösten dessa gånger och det var ändå av godo tyckte jag då.Men,så efter nåra dagar till började raset igen o så kan det hålla på.Då är trösten en form av ett Perpetuum Mobile där just ingen form är beständig enligt så många duktiga frälsare..