Eller livets målare som han så ofta kallades av pöbeln var en dramatiker likt en I,Bergman,fastän han använde sig av målandet som var hans egen skapelse.Där svartsjukan dominerade i sina gröna färger han visste hur han skulle göra för att få fram dramat i tavlorna.Och de skulle kännas hemska,,,som hemska kval.

 

Kvinnors sensuella kroppar gör han inget avkall på,,dessa spända han mot åldrade kvinnor o gubbar.Och intill döden som han så ofta återkommer till.Sen fannas vardagslivet i alla möjliga skeenden med lyckan,sorgen,de ihåliga rummen,skräcken som i Skriet - och naturligtvis "människans ensamhet"som många gånger bleb för mycket

Så man kan med gott mod säga/skriva att Edward Munch hade lika stora framgångar som motgångar,jämt fördelade över hans livscykel menar jag.Ty känslomässiga konstnärer lever oftast så på jorden..Munch var därmed i samklang med "livet och målaeriet"- en verkligt skickliga konstnär..en av de tio bästa jag känner till.