Att låta tillfredsställa sitt eget ego är vanskligt o förbannat tröttsamt.Ett oändligt trevande efter nya bilder,så kallade motiv - upptog halva dagen för mig.Att hålla på så ensam hela tiden...det har nu gått över 40 år i färgens tjänst,och jag ser ingen ände på strapatserna heller?Och man blir aldrig heller uppskattad efter förtjänst?

 

Jag har inte mött nån konstnär som tycker han "är uppskattad" - tja efter förtjänt.De religiösa ser ofta glada ut när man möter dem,än bättre blir det när man får möta deras handlingar i kyrkan eller på hemmet.Jag har listat ut att det måste bero på "att de tjänar ett större syfte"än alla vi andra som ser bort från Guden?

 

Vi som är syndarna,vi som betecknas som dåliga individer - vi är inga Gudfruktiga som hon Moder Teresa,eller gossen Dalai Lama där bland bergen i sitt land.De som räddade livet på människor hela tiden,till o med så att barnen var glada.Och det är samma sak i konsten som i övriga livet,vi har hittat en funktion som vi älskar även om det är döda ting vi jobbar med,det enda som lever är ju färgerna?Och fungerar detta i vår konst blir vi också glada,nöjda och förbaskat lyckliga..Men,i dag blev jag besviken och är ej nöjd med dagen................