Vissa målare tycker att det finns ingenting som "upptar ens koncentration"så mycket som måleriet.De tänker på det natt som dag - det där har jag aldrig upplevt så jobbigt om jag ska vara ärlig.Vad det sedan beror på har jag ingen aning om, kanske att vissa har högre puls i målandet eller av andra orsaker ej kan koppla av helt enkelt?

 

Det kan vara ekonomiskt - det kan vara familjeproblemen,eller ensamheten? Många av oss lever ensamma och nästan helt övergivna,ett utanförskap bannemig för att ta Rienfeldts upprepningar i ett annat sammanhang.Eller att vissa vill framåt raskare, för att kunna få leva..som fria målare så det finns många orsaker helt enkelt.

 

Men gör man många onödiga uppehåll så kan det försvinna en del idéer som kommer i dagen OM man målar mycket frenetiskt?Där får man en säkerhet man har kunnat tränga in i vissa olösliga problem,där man får en trygghet som ej finns att söka någon annanstans?Det är viktigt i sig eftersom MÅLERIET ÄR VAGT SOM YRKE.& jag upplevde detta i början väldigt mycket,folk kom fram och frågade eller sade,men vad gör du annars då?