I går kväll tittade jag en halvtimma på bröderna Lindekrantz.De var två i en stor skara bröder där just Per och Ivar blev konstnärer. Per i måleriet och Ivar som skulptören med många utsmyckningar i kyrkorna.Men Per var den jag gillade med sina robusta västkustlandskap från norra Bohuslän.Han var den som blev mest känd av svenska folket.

 

Men att skära o hugga i trä blev Ivars naturliga syssla hela livet.Han stod nära en folklig tradition och var mycket emot vad folk kallade "tidskriftskonst".Det vill säga trendriktig modernism.Det var inte så mycket modernisternas arroganta självhävdelse som fascinerade Ivar utan den ödmjuka anonymiteten o troskyldiga innerlighet hos hantverkarna i de medeltida kyrkorna,där konsten ej i första hand var ett jobb - utan att det var tjänande.Och det var just detta som väckte störst uppmärksamhet här hemma berättade Ivar Lindecrantz.