Sigrid Hjertén. Den svenska ungmodernismens starkast lysande stjärna. Säker, stark, skicklig, briljant. Vore hon en Sigurd Hjertén: målningarna hade funnits på MoMA, namnet i europeiska konsthistorieböcker, kanske eget museum i Stockholm. Eller Paris.
Som bekant var konstnären dock kvinna och dessutom gift med en judisk man i 1930-talets Sverige. Betraktad som köns- och landsförrädare och därför dubbelt belastad lyckades hon ändå vidhålla sitt skapande, ofta utanför de svenska gränserna. Efter misslyckad lobotomi 1948 död i förtid och under 1980-talet ”återupptäckt” av kvinnliga konstnärer och konsthistoriker. Idag älskad och hyllad, särskilt sedan den stora utställningen 1995 på Liljevalchs konsthall i Stockholm och Anita Goldmans bok från samma år, ”I själen alltid ren”.
Stridigheter mellan Anders Wahlgren och Isaac Grünewalds familj uppstod dock efter filmens färdigställande, eftersom familjen menade att filmaren slarvat med fakta på en rad punkter.
Den allvarligaste: att filmen antyder att Grünewald skulle varit inblandad i att lobotomin på Hjertén genomfördes. På grund av familjens misstro mot Anders Wahlgren gav de inte förlaget tillstånd att publicera Grünewald-reproduktioner i hans bok om konstnärsparet. Trots detta bar boken en Grünewald-teckning på omslaget, varför förlaget efter en uppgörelse med familjen nu tvingats dra in upplagan.
Rättighetsinnehavarna till Sigrid Hjerténs verk däremot, verkar ha gett tillstånd, vilket nu alltså resulterat i denna bok om hennes konstnärskap. Eller ”konstnärsskap” med två s, som det så olyckligt står i baksidestexten.
Efter en inledande livsberättelse med fotografier från tiden följer bokens huvudinnehåll, som består av reproduktioner av målningar med korta kommenterande texter. I dessa beskrivs hur Sigrid målar, Sigrid tänker, Sigrid längtar. Vi är många som sedan länge både tröttnat på och ilsknat till över denna förminskande och intimiserande förnamns-basis när det gäller kvinnliga konstnärer. Hur var det nu, Pablo målade ”Guernica” och August skrev ”Inferno”, eller hur?
Reproduktionerna är kärnan i publikationen, vilken i baksidestexten beskrivs som ”ett praktverk.” Därför är det tråkigt, onödigt och slarvigt att flera av dem är av så dålig kvalitet.
Många har alltför låg upplösning och värre, flera är beskurna rätt rejält så att signaturen ibland halverats eller försvunnit helt och hållet.
Sigrid Hjertén-reproduktioner av hög kvalitet finns ju vid det här laget i flera böcker; varför inte här? Men, kanske har de böckerna gått förlaget förbi? Baksidestexten trumpetar nämligen ut att ”för första gången utges nu en konstbok om Sigrid Hjertén” – vilket ju inte alls stämmer. Här finns både Liljevalchs/Rasters omfattande katalog från 1995 på 240 sidor med 386 bilder och Elisabet Haglunds bok från 1985 (och ny upplaga 1991) på 134 sidor.
Med tanke på förlagets fadäs med Anders Wahlgrens Sigrid & Isaac-bok från 2007 är det märkligt att man inte här varit mer noggrann, att man inte aktat sig för att fresta författarens tålamod ytterligare. Kanske var det viktigare att få Sigrid Hjertén-boken färdig till senhöstens utställning med henne, Grünewald och Engström i Stockholm? Slarv eller snålhet, roligt är resultatet inte.
Den tidigare citerade baksidestexten verkar levererad direkt från en helt konsthistoriskt okunnig person på marknadsavdelningen: ”I flera målningar speglas hennes dramatiska livsöde, framförallt när hon utgår från sig själv” – jo jag tackar, hur skildrar man sitt eget livsöde utan att utgå från sig själv?
Eller den här konsthistoriska sensationen: ”Hennes måleri påminner inte om någon annan konstnär i hennes generation.” Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Linda Fagerström
