Och jag skall vara den första att nämna att svenska kyrkan ej skött sin plats i religionen,eller som dess utövare på bästa sättet,där råder ännu för gamla dogmer o ett kärvt språk som att kasta fram Guden i tid och otid.Folk ryggar tillbaka på såna vårdslösa utkastade ord,då de ej känner sig så trygga i kristendomen,känner ej igen sig bara.
 
Så jag tror/ett bra ord/att de gamla symbolerna som hänger kvar gör att ett stort antal växande antal individer förlorat sin kraft i sökandet helt enkelt ?Detta skrämmer mer än tillfredsställer dem i sökandet,eller att bara undersöka en del av texterna,psalmerna i det heliga kapellet.? Det har istället uppstått ett tomrum en ångest för den tomhet genom att det berättas på ett felaktigt o inlärt gammalt sätt i kyrkor och på andra ställen i frikyrkan.
 
Här har den nya tiden även en Strindberg skrev om fram till 1912 tillhört en döende epok.Utan det religiösa engagemanget i vår moderna tid är påtagligare en förr i tiden,detsamma gäller diktningen.Sen kan det ta sig olika uttryck i tron,eller i fåfängt sökande som lockat mig så mycket själv...eller som jag sagt förnekelsen.OK,ska ta ett konkret exempel i morgon när det gäller ett försvunnet konstverk..o hur folk reagerade då.
 
Ack,människorna
har tilldelats så mycket,
av lidelser o brister.
 
Och smärtor i rika mått
men har ändå ej förstått,
andelivets trygga famn...
 
Trots de ej fått hjälp av kyrkan
o dess yviga profeter..
finns hoppet om att fina trösten?