För mig framstår Ekelöf och Ferlin väldigt olika "Inför döden"vilket man kan se i En döddansares visor"där de döda sover i mörkan jord, den kristna trosuppfattningen.Hos Ekelöf däremot är liv och död tvinnade samman och någon gräns går ej att se. De döda sover inte i Ekelöfs dikt men skuggorna finns där hela tiden och skall en dag ta emot oss. Ferlin ser döden som en gubbe som framåtböjd och stilla vandrar sörjande i vårt vinterland.

 

Så där G,Ekelöf låter döden & natten smälta samman till ett "kvinnligt väsen"som han ska tränga in i hela tiden,i en omvänd ordning, blir det till en födelse?Alltid denna utgångspunkt med sensualismen och kvinnorna i de mörkaste av skuggor? Det är väl närmast här kritikerna ser Ekelöfs lilla svaghet? Svagheten till kvinnorna? Men här är samtidigt finessen med att vi som människor är så udda varelser, vare sig vi skriver dikter - spelar musik, målar, eller spelar apa på en teater eller i en film.Är det inte detta som är vår STORHET?

 

Jag menar i en värld med begreppen och uttalen om karriär, storhet,geniet,idolen och allt vad det är. Jag avskyr de här begreppen/uttalen och något en diktare som Nisse Ferlin aldrig skulle nedlåta sig till.Ser man på diktarens nasare,clownerna,gycklarna som Bergman hade uppe,och i hans verser är dom instängda i detta livet.De har med-

känslan och gemenskapen med LIVET SJÄLVT och håller en hög nivå just därför. För i deras värld är stadens gator där ingenting nånsin blommar - medan det hos herr Ekelöf är himmel och underjordar som faller in i nuet. Här ser vi åter detta undanglidande hos Ekelöf han smiter ifrån en verklighet som man har rätt göra i dikten, men Ferlin står tryggt på jorden och stannar kvar i verkligheten och i sanningen. Verkligen mycket intressant.