Från stad till stad

på krokiga vägar

går vagantens sökarstig.

 

Med örat mot människoKroppen

lyssnande på hoppet

människans hopp.

 

Då hör han en dag

småbarnen skratta,

i en liten park-

 

Där Köpingen äger naivism

och en del uppriktighet-

och vaganten dricker sin saft-

 

Ock låter sig till skratt

med sitt beska mörka bröd,

lindarnas löv rassla i vinden

 

Ljusa moln av tvålflingor

tvätta sig ymningt i dagens

tvivelsjuka,oumbärliga värld.

 

Harry Martinsson 1904

Ur Nomad-