Nu i år om Thelonious levt med oss skulle denne musiker ha fyllt 100 år. Det här är nog 2000-talets nya hyllningar till gamla musiker,ressigiörer,diktare och allt vad ni vill.Men en av hyllningarna går till denne pianist och skapare av egna låtar,där han konkurrerar med Ellingtons Duke för att bara nämna hans produktiva sida.Även om ingen direkt ifrågasatt hans pianospel i den samtida musiken, så är hans kompositioner/ hans låtar oöverträffade.

 

Nu 36 år efter hans död o hundra år efter Monks födelse betraktas musiken som näst intill klassisk.Jag satt i går kväll efter en Bergmanfilm i svartvitt o lyssnade på Monks oerhörda swing,hans kraftfulla ackord i den stajl han var känd för över hela västvärlden.Denne Monk höll sig envist fast vid soundtracket - där han förskjuter rythmen hela tiden,o hans kärlek till kantiga melodier med en exstrem skiljer honom från andra pianister o låtskrivare.Och Monks

låtar spelade av andra låter som alltid verkar sakna briljans,och avgörande pondus i pianospelet...När han var som bäst var han sublim denne begåvning,och när han inte hade sin dag kunde han va slarvig...men det är som just kompositör han gjort vår musikaliska västvärld "stor lycka denne Monk", jag avgudar honom o har hans musik.