Det är vackrast när det skymmer

all den kärlek himlen rymmer.

 

Allt är nära allt är långtifrån,

vi människor -

allt är givet

människan som lån.

 

Allt är mitt o allt skall tas ifrån mig

träden,molnen,o marken där jag går,

jag ska vandra ensam..

utan spår.

 

Hur bra passar inte denna dikt ensamhetens konst?

där vardagsflödet ger oss o läsaren en stilla paus,

en fruktbar samling i våra hektiska liv..............

vi måste "stanna upp"i vår framfart jagande efter vindar?