Självbilder

Vet jag att målare grafiker Rune Claesson lät kalla sina alster..även utanför porträtten.Ett bra uttryck för bilder överhuvudtaget med ibland återkommande motiv/bilder.Man skulle kunna tala om konstnären o hans tysta modell eller hur ?Claesson var på det sättet en självförhärligande medborgare av det tysta målande folket..
 
Enda gången under de år vi levde tillsamman jag hörde honom bli förbannad var när han ansåg amatörer klampade in på hans område och ej bad om ursäkt för det heller.Han skrev en grej i tidningen om det hela och det var bra gjort - har man nåt att säga ska man skriva det också.Han menade att de som har det som en hobby att sitta hemma...och sedan gå ut med att de verkligen lever som konstnärer ogillade Claesson mycket.
 
För hans egen del o målande så var hans tjusning alltid landskapen även i grafiken han ägnade mycket tid åt.Många av de här mörka grafiska bladen utgjorde träden i naturen som blev en symbol för hans skapande gärning,de där förvridna lutande o krokiga sakerna vi ibland kan möta på en skogsvandring.Han kallade dem ibland för "de där gamla giktbrutna åldringarna".Där fanns rotvältorna med på ett hörn,som talade om naturens egna små krafter som återger landskapens smärta menade han.Där de är fångade av förtätad tytnad före ett oväder.Så de där små pratstunder vi ibland fick i Ulricehamn när jag var där..."saknar jag så mycket",men livet går vidare.

Kommentera här: