Blicken framåt.

Det är inte långt borta ibland att man tycker sig befinnas i ett avslaget läge bortom såna som Göransson o Schiöler man är så tagen av deras bildvärld än i dag, och blir ofta påmind om det vare sig man vill det eller inte.Det räcker oftast med en vandring i Göteborg eller i den Stockholmska myllan,för att stöta på någon av dem.
 
Traditionen är stark även här och märkbar,detta talade ofta Olle Skager om som hade den här känslan.Affe Lindberg sköt den alltid ifrån sig...som han ville upprepa att han minsann ej ville tillhöra den kretsen av målare varför får jag heller aldrig veta hur jag än anstränger mig.Skagerfors menade antagligen att han var tagen av deras modulationer,deras färgprakt fastän han ej målade på det gnistrande fullblodiga sättet?Men det han räknade med var det levande existentiella ögonblicken Göransson tände i varenda målning? Geniets märkbara uppslag?

Kommentera här: