När man plötsligt står inför frågorna finner man ibland ej de rätta svaren.Som när den ena kvinnliga journalisten ställde frågan "vad var det för skillnad på vischan o staden".Då borde jag ha kommit på när jag tittat på Schellings dikter att naturen ha till sitt väsen "en slumrande ande"som dunkelt vakar över oss.....Hos de genier vi läst om under åren har ju anden nått sin högsta utveckling menade Schelling till slut.

 

Hela världsaltet är levande organism,o den kraften som håller samman världens själar - som ytterst är Guden.I den romantiska litteraturen läser vi oftast om en besjälad natur antingen som mystisk eller som en personifikation,som bara växer fram.Men i sina filosofiska arbeten tar Schelling upp vår konst/våra orginalmålningar som utgörs från det skapande folket......de alltid hängivna konstnärerna på gott o ont.Ty genom konsten upplever vi det högsta sköna och sanna,det vi ej kan nå på något annat sätt...därför blir KONSTEN den högsta formen av mänskligt skapande.Så konstnärer och diktare uppfattar tillvarons djup o skalden blir den av Guden främsta tolkaren.