Finns det några skäl att sitta o sörja det förgångna, allt det där som hände fram till 1945? All denna skövling innan Ryssarna var den direkta orsaken till freden.Och till att vansinnet fick sitt slut för en lidande befolkning på alla fronterna.Vi offrade Europas ungdom o där en del släpade fram bränsle till likfabrikerna i lägren.

 

Så är det åter snart så dåligt att Ryssar marchera upp med nya armeer för ett tredje värlskrig?På den frågan kan ingen ge ett bra svar inför 2000-talet och det känns bra.Ty de som sörjer det förra kriget sörjer mera en oäkta sorg,en oklar känsla av att de har bevittnat,läst om eländet för så länge sedan.Åren har dämpat alla sorgerna.

 

Litteraturen då ? Kan det vara någon mening med att läsa sånt där som faktaprogrammen och minnesprogrammen de älskar att sända ut till medborgarna?Att tala om historien när den är så förbaskat destruktivt inriktad,bara för att se till underhållningen?Vart går världsordningen 2020 eller senare undrar så många utav oss?

 

Och som jag uppfattat det..litteraturen skulle hjälpa oss syndiga människor att hitta "den rätta vägen"mellan helvetet och kärleken? Och framförallt hitta/finna vägen till sig själva med sina medmänniskor?Så naturligtvis är litteraturen ganska mätt på spådomar o världshistoriens meningslöshet,för vi måste komma ihåg innan vi går vidare att "vår litteratur är bara en underavdelning till drömmarna",,,