Alltsedan krigets fasor i mitten av 40,talet blir längre o längre bort för oss nutida kryp - har den värsta shocken lagt sig tycker många.Alla dessa övergrepp,allt vidrigt dödande,alla dessa våldtäkter på 2 miljoner tyska kvinnor när Stalins lakejer gick in i Berlin vid denna tiden har nu lagt sig i nästan glömska? Och Britternas onödiga bombande av Berlin långt efter det freden var ett faktum...det har jag svårt att glömma. Så vi människor är sannolikt det värsta som finnes på jorden.Men,jag ska avrunda eländet med EN DIKT av Aspenström som säger det snällare:

 

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad

och spanar mot evigheten:

Evigheten är alldeles för stor i dag,

alldeles för blå och tusenmila,

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad

och mäter upp mitt gröna..körsbärsblad.

 

En lekfull o nästan förlåtande dikt av diktaren.

En lekfull ton verkligen efter allt dödande av

försvarslösa människor där tusenden var Judar.

Dikten är karakteristisk för hela denna tiden och

som även B,Setterlind tog upp i sina dikter..men

han var annars mer läst under sextiotalet..