Under första delen av det händelserika 1900,talet kom de första diktarna ur arbetarklassen fram,och gav borgarna på näbben rejält.De som innan dominerade produktionen av lyriken o bra skönlitteratur fick nu äntligen likvärdig konkurrens av underklassen som det hette.Och nu togs stora kliv verkligen mot en demokratisering.

 

Grupper som varit tillbakapressade av kostymfolket tog nu tag i sina pennor för de visste att i en bra demokrati skall begåvning,självförtroendet och lusten att skriva fungera bra.Dessutom kom dessa nya med något nytt,de skildrade en verklighet som de flesta människorna levde under,och som var okänd för så många fattiga.Så även folk från denna finare klass läste alltmer de nya rönen från "folkets författare",och nya diktare...Tänk bara på Nisse Ferlin och Dan Andersson vilket kurage jösses mamma säger jag bara,jag njöt av att få läsa deras dikter.

 

Men snobbarna ute på tidningarna var smaklösa fånar som ville behålla ord som arbetarförfattare--och proletärförfattare som jag godtog i alla fall.Min far som var f.1904 frågade innan jag stack hemifrån,jo den där Ferlin vad jobbade han med? Ja han var författare o diktare.Jasså sa fadern,,,kan man leva på det?Precis dessa frågor som de flesta ställs inför som "lever litet i utkansten av maskinsamhället",jorå jag känner igen valserna.

 

Och föllo de alla för ädla sår

förrn någon dem sprang förbi,

och vore de främst i sin löjtnants spår

Hurra,det var en flink manöver

nu kan vi dö som herrar vi.

 

L,Zidén