När man studerat olika lexikon som finns i handeln så återkommer man i regel till kampen mellan Folket & Eliten.För i konsthistorien har det handlat mest om Elitens smak o mycket sällan om Folkets smak?Så mellan dessa falanger har det alltid funnits o kommer alltid att finnas,ett glapp.Ofta blir elitens smak nån generation senare också folkets smak.Omvänt har det också under hela 1900.talet senare hälft inträffat,att eliten närmar sig Folkets smak-exempel på detta är de Engelsk-Amerikanska målarna på tidigt 60.tal.

 

Då popkonsten såg dagens ljus i de här nobla sammanhangen.Och sedan kom postmodernismen därefter,på 80,talet och 90,talen.Så varje period/epok präglar sin tids människor skulle man kunna säga.Konsthistorien är först och sist historien om ett stort antal duktiga målare i olika länder som givits ut i filmer och skrifter.Att sedan eftervärlden ofta har olika värderingar få vi alltså stå ut med efter hand,tidsandan o smaken förändrar vårt seende.

 

Sedan efter långa tider,eller till o med generationer blir vissa konstnärer "folkets egendom"det gällde inte minst impressionisterna,A,Zorn - van Gogh - E,Munch - som nästan blivit varumärken för alla intresserade i konsten.Och deras tavlor går ej att köpa för den stora massan då priserna skjutit i höjden till nivåer för miljonärer.Men trots hyllningarna medialt så städas sån konst undan i vår nutid,anledningarna undrar jag över om inte annat?