Lovade återkomma med berättelsen om den försvunna tavlan på Louvren i Paris,som på nåt sätt kan jämställas med att känna suget efter kristendomen o den försvunne Guden.Det gällde den kända målningen av Leonardos MonaLisa...innan tavlan försvann var det folk i Louvren men när den sedan försvann/stulen/blev det hela ytterst intressant för folket i Paris..? Folk som aldrig besöker ett tavelgalleri kom i mängder för att se "den tomma platsen"där MonaLisa hade hängt så länge på väggen.Långa köer bildas dagligen efter stölden.

 

Så här menar många kan det förhålla sig även när man tampas,försöker nå kristendomen o bönen?Och där Pär Lagerkvist skriver om den "Försvunne Guden",så i själva sin frånvaro även om det symboliseras med en känd tavla har platsen o händelsen blivit mycket mycket närvarande?En förklaring till det religiösa arvet -en gagemanget således.I brottandet med tron o den där förnekelsen som följer varandra.