Länge o väl har det i litteraturen speciellt beskyllt realisterna för att alltid låta företräda det fula,och det har hänt även i måleriet/konsten i vårat land.Och en världsvan målare i Picasso var den första i 1900,talet som kom med riktigt fula,snedvridna och otäcka ansikten i sin konst.Som ung begrep jag aldrig att han kunde sälja sådant?

 

Sedan att man beskyllt realisterna att ensidigt alltid söka det fula om det nu är en sanning,har ju med själva föreställningen i vår "livsteater att skaffa"? Mycket beror ju på folket som ändå finner något i denna konsten som ger stöd åt en fortsättning i ämnet.Så om vi förlorar tron på samhället - kan vi ändå stödja konsten,o dikten?

 

Så de människor som går i "dåliga kläder"ska man inte alltid förkasta se bort ifrån.Utan kanske istället beundra även om det är en risk för den egna personen - men det visar å andra sidan att den personen har civilkurage,och sånt gillar jag mycket mycket.Att stå upp för sin sak i alla väder...är en ofantlig styrka anser jag.