Och ur allt,

Ur alla krypande skuggor
gick jag nästan vilse.
I den lösa djupa..sanden.
 
Mina tygskor sög åt sig sanden
så murklorna skrattade,
när de ej fattade?
 
Förbryllad vände jag mig
mot de korta vidpinade
tallarna nära havet....
 
De bockade o tackade
för besöket -
precis så upplevde jag allt.
 
Smög sedan tyst tillbaka
när lyckan uppdagades-
I den pommerska lösa sanden.
 
Grenarna var bruna
av förtrycket-
var det för dödhavsrullarna?

Kommentera här: