Från och med 1990,talet precis när jag lämnat stan efter 22 års tid och hittat ett gammalt torp i Öxnevalla,där jag ville leva mera ensam märkte jag att lusten att måla kom igen.Jag fann en frihet en djärvhet som ej fanns innan,och detta stärkte mig o måleriet kom att förändras nästan helt o hållet. Springandet i dörrar,och alla de oanmälda besöken tog därmed slut..vilken lättnad. Nu skulle jag minsanna ligga i och få fram bilder igen.
 
Jag hade ej förmånen att leva på gamla lagrar precis,men mina ambitioner växte bra första året där på torpet.I takt med att oron försvann kunde jag även befria mig helt och åka ut på stadens gallerier o få mera stoff,mera nyheter till mitt värv,träffa andra likasinnade och det betyder mycket för alla individer.Jag letade ofta efter det sammansatta uttrycket i mina tavlor o som brukas kallas vid komposition..som låter märkvärdigt när man säger det...Dock ej i lika hög grad när man som nu sitter ock skrivet det...det skriftliga blir snällare på något sätt?
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress