Skrivande dag i december, står jag åter inför marinmålare Axel Lind i sitt glimrande måleri där de flesta dukarna kallas för Mariner/en Marin.Dessa mörka vibrerande havsbilder som ofta målas i ett motljus som bilden ovan här.Denna naturliga del i en helhet,men ochså som ett smycke i sitt stränga skiktmåleri,ja ett svindlande lyckligt mått av välbehag tänker jag när man tittar på Linds briljanta havsbilder.

 

Så i vår sena tid lever ändå många målare var o en med sina personliga bilder.Detta måleri de fått i arv av föregångare som Goya,Mone,och vår egen Zorn.Visserligen har det med åren in på slutet utav 1900,talet nästan blivit omöjligt att upprätthålla den bredden som fanns med de gamla mästarna rent tekniskt,konstnärligt? Men Matisse o de jag nämnde tidigare var en kvartett som tillhörde just den gruppen.

 

Där fanns direktheten istället för indirektheten,den snabba omedelbarheten istället för den eftersinnade långsamheten.Tempot ökade i takt med att måleriet tog form allt fanns på plats genom att vissa målare är så förbaskat begåvade,att de kan få en illution från skallen direkt placerad på linneduken,o allt sitter där bara.