Mitt målande/o säkert många andras/tycker jag blir som en dagboksanteckning?En inre monolog i färger,eller kanske en dialog när jag tänker efter?Eller på ett tredje vis en meditationsprocess en sorts självgott terapiarbete som har styrfart,och håller mig själv i en rimlig balans.Varför målar du så mycket frågas ibland,när Du säljer så litet

Tavlor,en mycket bra fråga som jag nog ska besvara någon gång,när dagen är lång?

 

Jaa ett svar är "för att hålla tristessen borta",den där ledan ni vet.I mina anteckningar rör jag mig sakta framåt i tiden och det som noterats sista veckan är inte nödvändigtvis mindre aktuellt.Den kronologiska tiden förlorar då sin betydelse - och det förflutna blir plötsligt lika aktuellet som nuet?Tidsbegreppet upphör och tiden denna övervakare blir en kontinuitet att räkna med...Från en målares synpunkt gäller iförsta hand,allting skiftar men det är samma jäkla arbete som hela tiden pågår precis den tiden om det går bra "blir helande"Allting bygger på känslor och vi är ibland som små barn från födelsen till vår död,en subjektiv känsla som kan skrämma de största trollen.Så med de här Elva raderna vill jag säga att "tiden är tidlös,o därför är måleriet även tidlöst".