Under tiderna jag hade främst i Göteborg,men även ett år i Malmö och de sex åren i Stockholm tog man till sig allt bra som andra målare sade.Det var många gånger ett stöd och gick egentligen ut på att varje sak var ett led in i nästa -för man blir ju aldrig färdig menar jag? Vare sig med bilderna på sikt eller med livet självt?

 

De grejer där jag har bord med är en gammal historia.Borden i ett stilleben är alltid en central linje där bordet är lika viktigt som ett träd ute i Guds fria natur,på något sätt ett måste i sådana bilder tycker jag.Eller som Arnell alltid pratade om "bordet bär o samlar in"ett slags mitt punkt.Men å andra sidan vill de flesta som köper konst/en tavla alltid i regel ha ett landskap det sitter säkert 70 procent säkert hos folket?

 

För några år sedan sökte jag mig till Skåne där det verkligen är Öppna landskap"som ibland vätter mot havet,o jag blir nästan vild när jag möter såna motiv ute i landet.Brukar köra de där 30--35 milen söderöver varje vår precis när blomningen av äppelträden kommer igång - det är ljuvligt att vara där nere nåra dygn då...Då hinner man plåta en del och även skissa av saker man kanske kan bygga en ny olja/målning på....man har ett uppslag till.