Ofta blir elitens smak någon generation senare även folkets?Omvänt har det även under 1900-talets senare hälft in--

träffat att just eliten(ett jäkla ord)närmat sig folkets smak,kitschen som vi kallar detta.Men det uppstod en brytning på 60,talet när vulgärkonsten kom in på scenen - dessa popkonstnärer där Dali var en av dem.

 

Så varje tid har sina apostlar kan jag säga,konsthistorien är omfattande så det gäller ta de bästa bitarna och det är ganska svårt om man tänker efter.Att sen eftervärlden har sina värderingar är en följd av själva tidsandan - ock smakens förändringar.I detta kan man märka efter tid att historien visar samtidskonstens efterapningar av grabbar före vår egen tid,och visst är man intresserad av tidiga målares teknik o stora talang helt ärligt.Tja vissa som i vårt land blir till ock med folkkära o det är då marknaden höjer dessa tavlor till skyarna,och priset följer med bara.

 

Ta såna som krabaten akvarell-killen Carl Larsson som tog till sig folkhemmet med sina ljusa,romantiska akvareller

titta på Zorn från Dalarna...med sina fantastiska djurmålningar somman bara kan buga sig inför.Carl Wilhelmsons måleri med sina realistiska dragningar, och såna jag dyrkar killarna från Västkusten med Å,Göransson i spetsen.

Detta är bara litet av den svenska agendan vi bör känna till - eller har någon en annan uppfattning?