Seendet och känslan är alltid det centrala i bildkonsten.Man försöker koncentrera sig på det närliggande,det man tycker är väsentligt att skildra.Och alltid återkommer ljuset - över landskapet,eller om man så vill glansdagern i ett emaljerat kärl speciellt går mina tankar till Olle Skagerfors som verkligen fångade motiven.

 

Hans konst präglades alltid av en kombination av reflektion o spontanitet i allt han gjorde.I en lång rad av målningar han gjorde de senaste åren av sitt liv bearbetade han han sina självporträtt.Man kan tycka det kan bli för mycket av just de självömkande porträtten - men i varje nytt porträtt framkom dragen i ansiktet på förvånansvärt olika sätt.

 

Bara en reflex i hans glasögon markerade ofta en aristokratisk distans till betraktaren, åskådaren.Under 80,talet blir hans självporträtt alltmer genomträngande, tja nästan påträngande faktiskt fastän det är mästerverk i sig själva.Olle Skager som vi kallade honom och som även media gjorde präglades ofta av otålighet,och ibland fick man intrycket av att hans målningar/teckningar ej var färdiga vara oavslutade grejer?Men likväl vibrerar de utav liv - hans liv.