Du sträcker fram

en hand Du inte har-

I ljus som ändå finns.

 

Framför en målning av Kylberg

känner vi oss glada,

där ljuset faller så bra.

 

Konsten borde vara klasslös

och värderingarna annorlunda,

även i mörka rum....?

 

Du sträcker fram en

hand Du inte har-

och sörjer detta faktum.

 

Varför frågar vi oss

är människan så komplicerad?

Och så gränslöst egotrippad?

 

Vad hjälper det då med kärlek

& glädjen vi fått i arv...

från ljusets Gudinnor?

 

Askgrå är nu skyn

när vi lämnar Skymningshuset-

när vi försöker ta tag i våra liv?

 

he.