Som deras själar - är deras diktning. Något som jag tycker låter väldigt intressant är att en diktare som Gunnar Ekelöf satte Nils Ferlin högst av svenska diktare - kanske tyckte jag då att en Ekelöf var småsint i sitt uttalande då han visste att Ferlin ej hotade dennes marknad, eller var det kanske storsint att tycka om Ferlin eftersom han är den diktare som väger tyngst om man går till det svenska folket? Jag hoppas vid detta senare förstås.

 

Men gossar som H,Martinsson - Erik Lindegren, jagade på samma marker som Ekelöf själv. Nisse Ferlin stod för sig själv på sidan om erkände Ekelöf en gång inför DNs utfrågningar i mitten på 90,talet. Ferlin sade Ekelöf saknade sensualitet för i hans väsen var strängheten, moralismen med erfarenheter inte en princip. Ferlin förde in högheten livets egen höghet i kammaren. Detta var Ekelöfs riktmärke för en diktare han kände extra för i svensk litteratur.

 

Gunnar sade sig visserligen söka denna stränghet - men äger den inte visade det sig. Men där fanns sensualismen fastän ingen sägs ha skrivit "en kärleksdikt till en enskild kvinna"?Gunnar Ekelöf brukade besöka Ferlin när han dragit sig tillbaka i sin stuga i Roslagen - Han var då krasslig och nästan söndervärkt i sina ben och armar.Men Ferlins magra ansikte var "renbränt och friskt" vilket ej betyder han var utbränd som diktare, utan ännu fanns kvar de drivande rimmen, som satt som perfekta skott på pappret. Och just i detta glidande ligger Ekelöfs svaghet som diktare & som lyriker aldrig riktigt färdiga som kritikerna menade. Men Ferlins diktning går rakt på i stramhet och bygger på orden utifrån och innåt för i första diktsamlingen glömmer vi aldrig:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, Du barfotabarn i livet................