En berättelse skriven av Eva Arosenius barnbarn:

Eva Arosenius dog den 10 november i år. Hon var vår mormor men betydligt mer känd som Lillan i alla de verk som hennes far Ivar Arosenius skapade från det hon föddes sommaren 1906 och fram till hans död, 1 januari 1909.

Eva ville inte vara Lillan och hon ville knappast vara mormor heller. Men som sådan dök hon upp i våra liv i mitten av 60-talet. Vi hämtade henne på Torslanda flygplats och hon var lätt att känna igen i sina pressveckade skidbyxor och ilsket röda sjalett. Och så luktade hon salvor och cremer och packningen skramlade av diverse pillerburkar.

– Ni har så dåliga apotek här i Sverige, säger hon med kraftig fransk accent.

Hon levde då vid Rivieran, i den lilla medeltidsstaden Cagnes-sur-Mer strax väster om Nice och gjorde så sedan tidigt 50-tal. Här har hon tagit sitt livs kanske största beslut när hon gör slut med sin man och stora kärlek i livet, den armeniske poeten Harouth Constantine. Här har hon sina första utställningar som målarinna och här finner hon, 1965, sin mor, Ivars hustru Eva (hon är döpt Ida men kallas alltid så) död i ett rum på det lilla lägenhetshotellet med den läckande gastuben. Moster Lisa som ligger närmare ett gläntat fönster överlever förgiftningen. De båda systrarna är över 80 år gamla och ute på sin sista kulturresa i sydeuropa. Och här har hon sitt första riktiga hem sedan hon föddes på Älvängen några mil nordöst om Göteborg.

När Ivar Arosenius dör är Eva i tvåårsåldern. Hon har inga som helst minnen av sin far och kanske är det därför hon vägrar komma och ställa upp sig till allmän beskådan på postuma utställningar av Ivars konst trots att morbror Nils, som har sinne för marknadsföring, trycker på. Nils hör sig senare även för i hovet och visst, de kungliga skulle tycka det vara trevligt att träffa "lilla fröken Arosenius".

Mor och dotter flyr tidigt landet. Änkan Eva, som för övrigt allt i byxor blir djupt förälskade i, hon är ju så ung (trettio), vacker och rik, har blivit kraftigt uppvaktad av och gett efter för den tio år yngre danske konstnären Anton Dich. Eva får en lillebror, Ivan, och strax före första världskriget hamnar familjen i Paris konstnärskretsar.

De lever ett flackande och rotlöst liv, mycket resande och byte av adresser. Eva blir internerad i en kombinerad skola och nunnekloster under kriget, 1914-17. Hon vantrivs. Men tillbaks hos familjen i Montparnasse 1918 gör i alla fall Antons gode vän, konstnären Amedeo Modigliani, han med de långsmala kvinnorna, ett porträtt av Eva. Så den lilla flickan, nu tolv år, får ännu gång ge avtryck i konsthistorien.

Hemma i Sverige och några år in på 20-talet vill en sökande och nyfiken Eva studera till astronom men det passar sig inte tycker modern. Så Eva läser till sjukgymnast med sina båda kusiner i Lund. Morbror Nils, som har sinne för vad som rör sig i tiden, köper en fallskärm till henne som hon vill men till slut inte får pröva. 906

Hon reser en hel del, kanske inte som Nisse med bil från Stockholm till Italien. Men hon är en sportig tjej så hon cyklar mycket med sin bror, eller åker skidor i fjällen eller spelar tennis på rivieran. En ganska hälsosam sturm-und-drang-period.

En bit in på 30-talet slår så den stora kärleken till på ett café i Paris. Den armeniske poeten av persisk börd drabbas likaså och 1935 föder hon sitt enda barn. Nu iscensätts en likartat liv som det hon själv upplevde på 10-talet. Många adressbyten, barnet utackorderas, arvet går åt i en rasande fart och när det blir för eländigt i Paris under tyska ockupationen sätts den sexåriga dottern med de orientaliska dragen och persiskt pass – som ingen väster om Baku kan läsa – ensam på tåget hem till Sverige.

Efter kriget flyttar Eva och Harouth till Madame Remusat som har gott om utrymmen vid sitt slott, Chateau Neuf le Rouge nära Aix i sydfrankrike. Medan poeten spelar bridge med madamen och hennes älskarinna, dansösen Ibis, kommer Eva i gång med sitt måleri. Det är landskap och hus i lätt grälla pastellfärger med ett formspråk som i sina bästa stunder minner lite om van Goghs. Det är aldrig några människor. Däremot, en enda gång, en katt.

Den Eva som flyttar hem till Sverige, 70 år gammal, vill vara i fred för alla utom för den närmaste familjen. Morbror Nils, som har sinne för kommunikationer, erbjuder sig att installera telefon hos henne. Hon vägrar, men vi lyckas i smyg övertala henne med löfte om hemligt telefonnummer.

Den 70-åriga Eva lyssnar på radio och ser på tv och har koll på händelserna i occidenten såväl som i orienten. Hon röstar på socialdemokraterna och gör sin morgongymnastik, i vilken ingår att stå på händer, varje dag tills hon börjar närma sig de 90.

I mitten av 90-talet skriver Staffan Westerberg barnpjäsen Det blödande pepparkakshjärtat. Här har Arosenius Lillan blivit gammal och ensam och hon håller på förvirringens gräns liv i längtan efter en bortgången far.

Pjäsen handlar inte om Eva men som konstnärlig aspekt på en människas inre dramatik är den fullkomligt lysande.

Och en lill-Eva som inte vill bli stor får stå modell en sista gång